Hemdatorn på 80-talet

Jag minns när hemdatorerna kom. Först, det var mycket reklam om VIC-20. Men folk tröttnade rätt fort på den då minnet var tämligen begränsat, och spelen (för handen på hjärtat, de flesta skaffade sig dator för att spela, inte programmera), var rätt torftiga. Dyr var den rackaren med. Den hette ju “VIC-20”, för att minnet då skulle vara på 20 kbyte, men i praktiken var det snarare 5 kbyte då maskinens program tog resten. Så högt pris, klent utbud, det var en given flopp.

Så kom då VIC-64. Eller sedermera COMMODORE 64. Och spelen fick sig ett rejält uppsving. Detta var i början av 80-talet.
Problemet då, var att det var väldigt dyrt.. Först en dator för hela 5 000 kr (mycket pengar då), även om priset sjönk rätt fort. Sen spel som kostade 2-300 kr nya. Men det löstes via cracking och piratkopiering.
Fanns en del grupper som tävlade om vem som först kunde knäcka, eller “cracka” låsen för kopiering av spelen, och när de sen släpptes, då bytte man med varandra. Så det var väl lite av en tävling mellan crackergrupperna och spelbolagen. Kunde speltillverkaren göra ett lås som var så svårt att forcera, att de hann sälja tillräckligt mycket spel så de gick plus? Eller hann dessa grupper knäcka dem så fort att de gick minus? Hände visst till och med att spel kom ut knäckta, innan spelet officiellt lanserades! Så dessa piratgrupper hade vänner inom bolagen.

Och de hackergrupper som var duktiga då, de gjorde även mycket grafiska alster där de spelade musik (mestadels synt), hade olika digitala mönster för att visa sin skicklighet i att koda och skickade hälsningar till varandra, i en scrollande textremsa.
Det var ju naturligtvis väldigt hemligt vem som var med i vilken grupp, programvaruhusen var ju fly förbannade, vilket kanske var förståeligt. Men hur många kids brydde sig om det – då? Det var spela som var viktigt. Om det var original eller knäckt, det var inte så viktigt.
En annan “fördel” var ju att de kunde skicka med olika koder och liknande, så om en spelare fastnade på en bana, kunde man ta sig vidare ändå, då de avslöjade olika koder för att ta sig till andra banor.

De var många gånger duktiga codare, grafiker och musiker. Undrar vart de tog vägen..? Antar att de flesta lade ner det när de blev vuxna, men några kanske jobbar idag på de stora företagen och knackar kod. Någon som vet?

Hur gjordes det då? Hur byttes dessa spel? Fanns internet på den tiden? Svar: ja. Internet fanns. Men då var det så otroligt långsamt att det var inte snack om att ladda ner. Med andra ord låååååångt före “Pirate bay” och liknande torrentsidor.
Dåtida modem var en dosa man kopplade in i datorn, sen satte man en telefonlur i denna dosa och datorn pep och tjöt på ett sätt som bara en annan dator förstod. För yngre läsare, för att ni ska förstå hur “stenålders” dessa telefoner var, det var en lur med sladd. Mobiltelefoner höll väl som bäst på att uppfinnas då.

Det annonserades istället i datortidningar. Samma tidningar som man kunde läsa om kommande spel och se bilder, kunde man annonsera i. Folk lade upp annonser om att de ville BYTA spel med andra… Lät sådär lagom lagligt och trevligt, men det var väldigt sällan originalspel det handlade om. Så när folk svarade på en annons, skickades det (oftast) handskrivna listor på vad som fanns, så svarade de i andra änden med vad de hade och vad de ville ha, sen skickades det disketter till varandra via posten.

En liten kurios parantes. Vi som var med på den tiden, vi minns ju hur allt lagrades på disketter. Bredvid varje dator låg det högar med disketter. 5 1/4 tum. Det var det enda sättet att lagra på. Hårddiskar, det var en önskedröm.
En kurios parantes till. jag vet en som föddes på denna sidan milleniumet, som såg en disk för första gången och sa; “varför har någon 3D-printat ut en “spara” icon?”… Ja, dagens kids. 🙂

Så det skickades många disketter kors och tvärs på den tiden. Streaming, det var bara något som folk i allmänhet drömde om. Och sidor som “Pirate bay”, det fanns inte. Det var skrivna listor som sagt.
Rätt eller fel? Bra eller dåligt? Det är väl lite upp till var och ens moral. Särskilt lagligt var det ju inte, kanske. Men det var så det gick till på 80-talet. Och det är väl ganska så preskriberat nu.