Kommer du ihåg Eddie the Eagle? Den brittiska skidhopparen som blev världskänd under de olympiska vinterspelen 1988 i Calgary, Kanada. Eddie, som inte hade någon tidigare erfarenhet av skidåkning, representerade Storbritannien i skidhoppningstävlingen och slutade sist i både 70m- och 90m-hoppningen. Trots att han inte hade någon framgång gjorde Eddies beslutsamhet och optimistiska personlighet honom till en favorit bland fansen.

Barndom och karriär

Eddie växte upp i Cheltenham i England och har alltid varit passionerad av sport. Som barn deltog han i olika sporter, bland annat fotboll och friidrott, men hans kärlek till skidåkning kom senare. Efter att ha sett de olympiska vinterspelen 1984 på tv bestämde sig Eddie för att börja åka skidor och började träna i Lake Placid, New York. Eddie var inte den mest begåvade skidåkaren, men han var fast besluten att förbättra sig.

Vägen till OS

Eddies resa till OS var inte lätt. Han stod inför många utmaningar, bland annat brist på finansiering och stöd från British Olympic Association. Trots hindren fortsatte Eddie att träna och förbättra sina skidkunskaper. Hans beslutsamhet och uthållighet betalade sig när han blev den första brittiska skidhopparen att tävla i OS på 60 år. År 1987 kvalificerade han sig till världsmästerskapen i Oberstdorf i Tyskland, men hans prestationer var en besvikelse.

De olympiska vinterspelen 1988

Eddie fick beskedet om att han var kvalificerad för spelen medan han arbetade som gipsare. Han bodde tillfälligt på ett finskt mentalsjukhus till följd av brist på pengar för att kunna ha ett annat boende.

Eddie slutade på sista plats i både 70- och 90-metershoppen men blev en sensation över en natt tack vare sin optimistiska personlighet och målmedvetenhet.

Livet efter OS

Efter OS fortsatte Eddie att tävla i skidhoppning men stötte på fler hinder, bland annat skador och brist på finansiering. Han blev senare kommentator och motiverande talare och delade med sig av sin historia om beslutsamhet och att aldrig ge upp sina drömmar.

1991 spelade han in en singel på finska med titeln ”Mun nimeni on Eetu” (”Mitt namn är Eetu”) på B-sidan med ”Eddien Siivellä” (”På Eddies vinge”), även om han inte talar finska. Edwards lärde sig texten fonetiskt och låten nådde plats nummer 2 på den finska topplistan.

Samma år genomförde han ett hopp över 10 bilar i en skidhoppningsbacke byggt av byggnadsställning för att samla in pengar till barn i nöd.

2016 släpptes en biografisk film om Eddies liv, ”Eddie the Eagle”, med Taron Egerton i huvudrollen som Eddie och Hugh Jackman som hans tränare. Filmen var en kritikersuccé och en kommersiell framgång och lyfte Eddies livshistoria till en ny generation av fans.

Han har medverkat i många TV-program som både deltagare och kommentator.

Eddies filosofi

Eddies filosofi är att aldrig ge upp sina drömmar och att alltid tro på sig själv, även när andra inte gör det. Hans historia visar att med hårt arbete, beslutsamhet och en positiv inställning är allt möjligt.

Eddie ”The Eagle” Edwards är en riktig brittisk idrottslegend som genom sin otroliga historia fortsätter att inspirera och fängsla publiken än i dag.

80-talet, en tid med stort hår, vågade färger och ännu mer vågade modeval. Från axelvaddar till neonleggings – 80-talets modetrender var verkligen unika. Det var en tid av överdrifter och experimenterande, och ingenstans var det tydligare än i modevärlden. Så sätt på dig benvärmarna och ta fram din Walkman för vi ska göra en resa genom 80-talets mode.

Kostymen

Vi börjar med en av decenniets mest ikoniska stilar: kostymen. Detta var en tid då företagen var stora och framgångsrika, och inget sa ”jag är framgångsrik” lika mycket som en kostym med så breda axlar att man kunde ta upp två platser på tunnelbanan. Kvinnor i arbetslivet nöjde sig inte längre med att bära gråa och tråkiga kostymer. De ville visa att de menade allvar, och vad vore bättre än att göra det med en färgglad kostym och matchande höga klackar? Men männen tog stilen till en helt ny nivå med sina djärva kritstreckade kostymer och hängslen. Om du inte såg ut som en medlem av maffian gjorde du fel.

Byxorna

Självklart var inte kostymen den enda trenden som definierade 80-talets mode. Det fanns också ballongbyxor, även kallade MC Hammer-byxor, som var säckiga byxor av glänsande, lättviktigt tyg som svällde ut som, ja, en ballong. De var populära bland breakdancers och alla som ville se ut som om de ständigt blåstes av en lätt bris. Och så fanns ju spandexbyxorna, den ultimata symbolen för 80-talet. Dessa tajta underverk kunde få vem som helst att se ut som om de var redo att när som helst börja dansa. De var så tajta att om man inte var försiktig kunde man skära av cirkulationen och till slut se ut som en mänsklig korv. Man skulle åtminstone vara en modern korv!

Jeansen

Och så var det de acid wash-jeans. Det var jeans som hade behandlats med syra för att ge dem en strimmig, urtvättad look. De kombinerades ofta med en jeansjacka för att ge ett verkligt dubbeldenim-extravaganza. Om du ville se ut som om du just hade klivit ut ur en musikvideo med ett 80-talshårdrockband var acid wash-jeans rätt sätt att göra det.

Benvärmarna

Sen fanns det benvärmare, som man bar över benen för att hålla dem varma när man tränade. Men på 80-talet måste allting förstås drivas till det yttersta, så benvärmare blev ett modebesked i sig själva. Du behövde inte gå på danslektion för att ha dem på dig utan kunde ha dem på dig i köpcentret, i skolan, på jobbet…var som helst egentligen.

Svettbandet

På tal om motion får vi inte glömma det allestädes närvarande svettbandet. Dessa bars på pannan för att hålla svetten borta från ögonen när man tränade, men de blev också en modeaccessoar. Ibland kombinerades de även med solglasögon för att ge en riktigt cool look.

Frisyrerna

Naturligtvis skulle ingen diskussion om 80-talets mode vara komplett utan att nämna 80-talsfrisyrer. Ju större, desto bättre, var decenniets mantra. Både män och kvinnor tuperade sina lockar till gravitationsbrytande former, ofta med hjälp av en generös mängd hårspray. Och låt oss inte glömma hockeyfrillan, frisyren som var seriös framtill och party baktill. Om du ville visa världen att du var både seriös och rolig, så var hockeyfrillan det bästa sättet att göra det.

Accessoarerna

80-talet var en tid då accessoarer betydde mycket. Vem kan glömma plastörhängena som såg ut att höra hemma på en clown? Eller solglasögonen som var så stora att de täckte halva ansiktet? För att inte prata om bandanan som bars runt halsen, huvudet eller till och med knöts vid midjan. Hårsnoddarna var 80-talets ultimata hårtillbehör, och det fanns i alla tänkbara färger och mönster. Om du ville visa världen att du var en rolig, sorglös själ var allt du behövde göra att sätta håret i en hög hästsvans och säkra det med en hårsnodd. Det var som en signal till alla runt omkring dig: ”Jag kanske bär en kostym, men innerst inne är jag ett vilt barn som bara vill dansa till Cyndi Lauper.” Det var som om folk plötsligt hade upptäckt glädjen med accessoarer och bestämt sig för att gå all out.

Magväskan

Men vi får inte glömma bort den mest 80-talistiska accessoaren av alla: magväskan, eller förresten det kanske vi ska göra? Denna modeaccessoar var perfekt för att förvara din Walkman, dina armringar och ditt läppglans på ett och samma ställe samtidigt som du hade händerna fria för att göra… vad det nu var du gjorde. Det var den ultimata accessoaren för den som var på språng, oavsett om du reste, uträttade ärenden eller bara försökte se ut som om du visste vad du gjorde.

Skorna

Och så var det skorna. På 80-talet var skor inte bara något man bar för att skydda fötterna, utan de var ett statement. Det var de höga sneakersen som ofta bars med utstående plös (varför inte?). Det fanns reebok-pumps, som var sneakers som man kunde blåsa upp med en liten pump för att få dem att sitta fastare runt foten. Och så fanns det de legendariskt fula Moon Boots, som i princip var enorma, puffiga stövlar som såg ut att vara utformade för en astronaut på månen.

Neonfärgerna

Neonfärger var typiskt 80-talet. Det här var ett årtionde av starka, djärva färger, och neon var den djärvaste av dem alla. Från neonrosa till neongrönt till neongult, det fanns ingen färg som var för skrikig för 80-talets mode. Du kunde kombinera en neonskjorta med neonleggings och en hårsnodd i neon, och det skulle ändå fungera på något sätt. Det var som modets motsvarighet till ett rave, och vi var alla inbjudna.

Träningsoverallen

Den ultimata stilen för den som ville se både sportig och förslappad ut, den fick dig att se ut som om du var redo att ge dig ut i backen även om du bara skulle till mataffären. . Du kunde ha den till jobbet och sen gå på disco direkt efteråt utan att behöva byta garderob. Men om du hade en träningsoverall var du cool även om du svettades som en gris.

Nu är det lätt att se tillbaka på 80-talets mode och skratta, men låt oss vara ärliga: på den tiden tyckte vi att vi såg ganska häftiga ut. Vi tänjde på gränserna för vad som var acceptabelt, och vi hade kul när vi gjorde det. Och är det inte det som mode borde handla om? Att uttrycka sig, ta risker och inte ta sig själv på för stort allvar.

Så nästa gång du ser ett foto av dig själv från 80-talet och skäms över dina gigantiska axelvaddar eller din neonfärgade spandex, kom ihåg att du var en trendsättare. Så omfamna det förflutna modet. Vem vet, trots allt kanske benvärmare kommer att göra comeback en dag. Konstigare saker har hänt.

Läs mer:

Kolla in fler 80-talstrender i det här inlägget!

Lär dig hur du klär upp dig för en 80-talsfest i det här inlägget!

Få en glimt av 80-talets livsstil och design i det här inlägget!

Vad tänker du på när du hör namnet Milli Vanilli? För många är det första man tänker på historien om läppsynkskandalen som avslutade deras karriär. Men hur är det med historien bakom gruppen?

Det var 1980-tal, MTV revolutionerade musikindustrin genom att spela musikvideor dygnet runt och en grupp låg på toppen av listorna – Milli Vanilli.

Skandalen

Producenten Frank Farian bildade ursprungligen Milli Vanilli 1988. Gruppen bestod av dansarna och sångarna Fab Morvan och Rob Pilatus. Farian hade ursprungligen planerat att använda Morvan och Pilatus som sångare men bestämde sig till slut för att använda professionella sångare och istället låta de två vara ansiktet utåt.

Gruppens debutalbum Girl You Know It’s True släpptes 1989 och blev en omedelbar hit. Albumet innehöll singlarna ”Girl I’m Gonna Miss You” och ”Blame It On The Rain” som toppade listorna. Albumet sålde mer än sex miljoner exemplar i USA och vann en Grammy för bästa nya artist.

I november samma år avslöjades dock att Morvan och Pilatus inte hade sjungit på albumet. Den som låg bakom sången var nämligen Charles Shaw.

Detta avslöjande orsakade en massiv skandal och Milli Vanillis karriär tog snabbt slut. Morvan och Pilatus försökte återuppta sina karriärer som soloartister, men ingen av dem lyckades.

Efterdyningarna

Det har gått nästan 30 år sedan Milli Vanillis lip-syncing-skandal skakade musikvärlden och avslutade gruppens karriär. Under de år som gått sedan dess har de två medlemmarna i gruppen, Fabrice Morvan och Rob Pilatus, försökt att gå vidare med sina liv. Här är vad som hände åren efter skandalen.

Fabrice Morvan

Efter att skandalen med läppsynkning briserade försökte Fabrice Morvan starta en solokarriär. Han släppte några singlar, men ingen av dem var framgångsrik. Han medverkade också i en dokusåpa som heter ”Celebrity Fit Club” 2005.

År 2009 nådde Morvan äntligen viss framgång när han släppte albumet ”The Truth”. Albumet fick positiva recensioner och toppade till och med danslistorna i Nederländerna.

Rob Pilatus

Rob Pilatus liv efter Milli Vanilli var mycket mer problematiskt än Morgans. Han kämpade med drogmissbruk och arresterades flera gånger. År 1998 hittades han död i ett hotellrum i Tyskland endast 33 år gammal.

Hur såg hemmet ut på 80-talet?

Inredningen på åttiotalet bestod av väggar tapetserade med strukturtapeter, vävtapeter och randiga tapeter och någonstans hade man en spegelvägg. På väggarna hängde tavlor med gråtande barn och exotiska solnedgångar med ramar av guld. Även stora solfjädrar med asiatiska motiv.

I många hem fanns det ett valv (eller portal som en del sa) istället för dörr mellan rummen.

På golvet hade man en heltäckningsmatta i åtminstone ett av rummen.

Vardagsrummet

I vardagsrummet stod bokhyllan som bestod av en massa prylar som porslinsfigurer och porslinshänder, fotografier och böcker (bl.a. Nationalencyklopedin). En pösig hörnsoffa av skinn, skinnimitation eller plysch. Ett alternativ kunde annars vara soffan Klippan som man kunde köpa på IKEA och som faktiskt finns att köpa fortfarande.  Ett glasbord med ben av stålrör. På glasbordet i de flesta hem stod ett askfat, vare sig man rökte eller inte så hade man minst ett, man kunde ju få besök av en rökare. Och ja, vi snackar inomhus. Glasbordet stod på en lurvig herdematta. I hörnet en golvlampa i krom eller guldfärg med flera armar som spretade över skinnsoffan.

Vid fönstren hängde puffgardiner och gardiner med volanger. På fönsterbrädan stod yuccapalmer och bonsaiträd. På golvet stod en stor yuccapalm, Benjaminfikus eller en bananplanta som man hade sått från en fröpåse som man hade skickat efter från något postorderföretag. Bredvid växterna stod stora porslinsdjur i form av tigrar, leoparder och pantrar.

Rottingmöbler var också populärt. I taket hängde en kristallkrona eller en takfläkt med lampor. Eller så hade man en plafond i väckad plast.

En stereobänk med en halvmeter höga högtalare. Ju högre Watt på högtalarna, desto coolare var man. Naturligtvis med dubbelkassett så att man kunde kopiera kassetter.

På TV-bänken stod tjock-TV:n ovanför VHS-bandspelaren och Nintendo 8 bitars.

Framför TV:n hade man ett par saccosäckar.

Sovrummet

I sovrummet hade man så klart en vattensäng med klockradio inbyggd i sänggaveln och utsmyckad med gulddetaljer och speglar. Om man inte hade en inbyggd klockradio i sängen så stod den på nattduksbordet.

I sovrummet stod också ett solarium. Oftast halvkropps men ibland helkropps.

Hallen

Telefoner ibland i form av bananer, pussmunnar och hamburgare eller så hade man en diavox. Telefonen hade sladd så ville man kunna förflytta sig mellan rummen medan man pratade i telefon fick man använda en sladdförlängare. Telefonsvararen stod bredvid telefonen.

Köket

Microvågsugnen var inte bara till för att värma maten, man tillagade också mat i den. Att kunna göra egen läsk i Sodastreamen var en magisk upplevelse. Man bakade också sitt eget bröd i bakmaskinen som introducerades i Sverige i slutet av 80-talet. I glassmaskinen gjorde man sin egen glass med smaker som bara fantasin satt gränser för. Man hade så klart en fonduegryta där man bl. a. kunde smälta ost eller choklad. Wokpannan var också ett populärt kökstillbehör på 80-talet.

Vid matbordet hade man stolar med flätade sitsar och ben av stålrör.

Ingegerd Engfelt, kallad Kassettdrottningen från Malmö, dog som en orolig och deprimerad ung kvinna som fortfarande hade så mycket kvar att ge till denna värld. Hennes otursförföljda liv gjorde att hon till slut inte orkade mer och många undrar vad hon kunde ha åstadkommit om hon inte hade tagit sitt liv.

Ingegerd var dotter till en av Malmös mest framgångsrika byggentreprenörer, William Engfelt. Under mitten och senare delen av 1900-talet hade William skapat en förmögenhet med sitt stora fastighetsbestånd och eftersom hon var Williams enda barn var hennes framtid utstakad. Hon skulle ta över verksamheten men Ingegerd ansåg att fastighetsbranschen mestadels var en eländig och destruktiv plats där människorna inte var intresserade av att arbeta, och därför föredrog hon att skapa något eget. I slutet av 1960-talet när hon var i sena tonåren började hon meditera och kom i kontakt med den så kallade TM-rörelsen (The Movement) som introducerades av Maharishi Mahesh Yogi, känd för att ha utvecklat Transcendental Meditationsteknik och för att vara ledare och guru för en global organisation som har skildrats på flera sätt, både som en religiös och ickereligiös rörelse. Hans rörelse blev populär globalt när popgrupper som Beatles och Beach boys blev intresserade av hans undervisning och lära. Ingegerd blev helt dedikerad till TM-rörelsen.

För att sätta sig in i Ingegerd Engfelts historia måste man förstå TM-rörelsen och framförallt dess ledare, Maharishi Mahesh. TM-rörelsen planerade inte bara att rädda världen genom meditation utan var också fokuserad på ekonomisk framgång, vilket passade Ingegerd perfekt. Maharishi satte ihop en inre cirkel inom rörelsen bestående av hundra miljonärer som han kallade 108:orna. Ingegerd blev en av dem och tillsammans arbetade de för att sprida lärdomens evangelier. Ingegerd såg Maharishi som en fadersfigur och blev snart därefter en av Maharishi närmaste förtrogna. Eftersom hon vara så nära till Maharishi, var hon fast besluten att göra något för organisationen och när idén om en kassettfabrik nådde henne tvekade hon inte. The Movement, särskilt 108:orna gillade hennes satsning och insåg att kassettband kunde vara ett sätt att spela in och sprida Maharishis tal och läror till när och fjärran.

1981 öppnade Track tape sina dörrar i Malmö med höga förväntningar trots att det var ett litet företag. ”Du känner ibland att du har förväntningar både om produktens kvalitet och att det kommer att bli nya anställningar snabbt ”, säger Ingegerd Engfelt i tidningen Aktuellt 1981. I P1-dokumentären är bilden av Engfelt en ung entreprenör med ett stort engagemang och med en önskan att göra intryck. Om Ingegerd Engfelt fick en idé spelade det ingen roll om det var mitt på natten, hon tvekade inte att ta upp telefonen. Strax efter gick hennes far, William Engfelt, bort och hon ärvde hela hennes fars förmögenhet – en nätt summa på 80 miljoner svenska kronor – och investerade allt i Track Tape-verksamheten.

Trots tillskottet till kassan var kassettdrottningen från Malmö en liten spelare på kassettmarknaden som gick mot väletablerade japanska giganter som Sony, Maxell och TDK. Hon gjorde sen ett stort misstag: hon hade bråttom att få saker gjorda och trots de aggressiva reklamkampanjerna höll inte kassetterna måttet. Samtidigt kom kassettskatten som krympte marknaden. Här gjorde hon sitt första misstag genom att lansera innan allt var klart. Hon var oförmögen att stoppa och hade fel rådgivare. Hon ville bara bevisa en poäng för sina kamrater och TM-rörelsen utan mycket eftertanke.

1985 förklarades företaget i konkurs och tvingade Ingegerd Engfelt att ansöka om konkurs. Under den tiden kändes det som om hon hade gått under jorden för att sen höra rapporter om att hon hade åkt till ett TM-möte i Holland med över 7000 deltagare. Hon trodde fortfarande att det var möjligt att rädda det. För att de skulle skapa en fristad där alla fel och brister på hela jorden kunde rättas till. Ingegerd höll sig borta i över ett år från Sverige. Om hennes far inte hade gått bort kunde saker ha blivit annorlunda. Han hade den expertis som kunde ha hjälpt Ingegerd från att gå i konkurs. Hon var bra men hade ingen erfarenhet. Hon fick bo i en liten stuga men fick sedan besöka sin vän Conny Larssons rehabiliteringscenter i Östergötland. Efter alla motgångar hoppades Ingegerd Engfelt fortfarande att vända allt. Hon bestämde sig för att ringa Maharishi och be om hans hjälp men han la på luren. Han förrådde henne. Eftersom hon hade förlorat allt, fanns det inget kvar till TM-rörelsen.

Strax efter mötte hon en man som senare blev hennes pojkvän på rehabiliteringscentret. Hon kände att hennes liv fick en nytändning. Tillsammans med sin nya pojkvän flyttade hon sedan till Norrköping. Men när hennes pojkvän hamnade i fängelse, kollapsade allt för henne igen. En känsla av ensamhet uppslukade henne igen och hon flyttade till en andrahandslägenhet i Stockholm. Sommaren 1989 valde den då 35-årige Ingegerd Engfelt att avsluta sitt liv. ”Det var så onödigt”, beskrev hennes vän Conny Larsson det.

Många är övertygade om att Ingegerd Engfelts berättelse hade haft ett annat och förmodligen lyckligare slut om omständigheterna skulle ha varit annorlunda. Sammanfattningsvis var Ingegerd Engfelts korta stund på jorden ett liv som många av oss inte drömmer om eller vill leva. Före sin död var hon utan hopp och saknade adekvat känslomässigt stöd från människor runt henne. Hon kände sig väldigt ensam trots pengar och status från TM-rörelsen.

Skriv ut sidan!

Bytte till något ”Jugoslavientåg” på München Hbf en varm julieftermiddag 1988. Tåget ankom från Dortmund i Ruhrområdet och bestod mest av gröna vagnar liknande de oceanblå/krämvita tyska Bm-vagnarna men hade beteckningen JZ.

”Kräkmycket” folk på perrongen och enorma mängder bagage lastades på. Bland stora koffertar, resväskor och med gaffatejp ombundna flyttkartongen skymtades även en och annan gul plastkasse med blå text från ett välkänt varuhus i de halländska skogarna..

Hoppade ombord i en av de tyska sittvagnar som kopplades på. När konduktören sedan kom nära gränsen till Österrike så fick vi betala tågplatsbiljett på 2,50 DM trots ståplats i korridor/vestibul. Senare när granicna Jesenice – ”Pässe u Ausweis BITTE!” – hade passerats bredde vi ut liggunderlagen i en av de dubbla bagagevagnarna…

”Grabbarna Grus” som vi hade träffat stött på på H-H färjan dagen före hade bunkrat upp med nya batterier till sin ”bergsprängare”… men de tog visst slut innan ankomsten till Belgrad..

Jag minns när hemdatorerna kom. Först, det var mycket reklam om VIC-20. Men folk tröttnade rätt fort på den då minnet var tämligen begränsat, och spelen (för handen på hjärtat, de flesta skaffade sig dator för att spela, inte programmera), var rätt torftiga. Dyr var den rackaren med. Den hette ju ”VIC-20”, för att minnet då skulle vara på 20 kbyte, men i praktiken var det snarare 5 kbyte då maskinens program tog resten. Så högt pris, klent utbud, det var en given flopp.

Så kom då VIC-64. Eller sedermera COMMODORE 64. Och spelen fick sig ett rejält uppsving. Detta var i början av 80-talet.
Problemet då, var att det var väldigt dyrt.. Först en dator för hela 5 000 kr (mycket pengar då), även om priset sjönk rätt fort. Sen spel som kostade 2-300 kr nya. Men det löstes via cracking och piratkopiering.
Fanns en del grupper som tävlade om vem som först kunde knäcka, eller ”cracka” låsen för kopiering av spelen, och när de sen släpptes, då bytte man med varandra. Så det var väl lite av en tävling mellan crackergrupperna och spelbolagen. Kunde speltillverkaren göra ett lås som var så svårt att forcera, att de hann sälja tillräckligt mycket spel så de gick plus? Eller hann dessa grupper knäcka dem så fort att de gick minus? Hände visst till och med att spel kom ut knäckta, innan spelet officiellt lanserades! Så dessa piratgrupper hade vänner inom bolagen.

Och de hackergrupper som var duktiga då, de gjorde även mycket grafiska alster där de spelade musik (mestadels synt), hade olika digitala mönster för att visa sin skicklighet i att koda och skickade hälsningar till varandra, i en scrollande textremsa.
Det var ju naturligtvis väldigt hemligt vem som var med i vilken grupp, programvaruhusen var ju fly förbannade, vilket kanske var förståeligt. Men hur många kids brydde sig om det – då? Det var spela som var viktigt. Om det var original eller knäckt, det var inte så viktigt.
En annan ”fördel” var ju att de kunde skicka med olika koder och liknande, så om en spelare fastnade på en bana, kunde man ta sig vidare ändå, då de avslöjade olika koder för att ta sig till andra banor.

De var många gånger duktiga kodare, grafiker och musiker. Undrar vart de tog vägen..? Antar att de flesta lade ner det när de blev vuxna, men några kanske jobbar idag på de stora företagen och knackar kod. Någon som vet?

Hur gjordes det då? Hur byttes dessa spel? Fanns internet på den tiden? Svar: ja. Internet fanns. Men då var det så otroligt långsamt att det var inte snack om att ladda ner. Med andra ord låååååångt före ”Pirate bay” och liknande torrentsidor.
Dåtida modem var en dosa man kopplade in i datorn, sen satte man en telefonlur i denna dosa och datorn pep och tjöt på ett sätt som bara en annan dator förstod. För yngre läsare, för att ni ska förstå hur ”stenålders” dessa telefoner var, det var en lur med sladd. Mobiltelefoner höll väl som bäst på att uppfinnas då.

Det annonserades istället i datortidningar. Samma tidningar som man kunde läsa om kommande spel och se bilder, kunde man annonsera i. Folk lade upp annonser om att de ville BYTA spel med andra… Lät sådär lagom lagligt och trevligt, men det var väldigt sällan originalspel det handlade om. Så när folk svarade på en annons, skickades det (oftast) handskrivna listor på vad som fanns, så svarade de i andra änden med vad de hade och vad de ville ha, sen skickades det disketter till varandra via posten.

En liten kurios parantes. Vi som var med på den tiden, vi minns ju hur allt lagrades på disketter. Bredvid varje dator låg det högar med disketter. 5 1/4 tum. Det var det enda sättet att lagra på. Hårddiskar, det var en önskedröm.
En kurios parantes till. Jag vet en som föddes på denna sidan milleniet, som såg en disk för första gången och sa; ”varför har någon 3D-printat ut en ”spara” icon?”… Ja, dagens kids. 🙂

Så det skickades många disketter kors och tvärs på den tiden. Streaming, det var bara något som folk i allmänhet drömde om. Och sidor som ”Pirate bay”, det fanns inte. Det var skrivna listor som sagt.
Rätt eller fel? Bra eller dåligt? Det är väl lite upp till var och ens moral. Särskilt lagligt var det ju inte, kanske. Men det var så det gick till på 80-talet. Och det är väl ganska så preskriberat nu.